Småfag og språkfag

Publisert

Vi är små länder med få invånare, och av statistisk nödvändighet har våra små ämnen få studenter. Frågan är hur ofta mitt eget ämne, klassisk filologi, har haft ”livets rätt” vid något universitet i Norden enligt det föreslagna reglementet. Därmed inte sagt att vi inte har haft och har femton och tjugo studenter, men en programstudent är en student som förbinder sig att ta ett helt program, i vårt fall minst en bachelorexamen i latin eller grekiska. Dem som tar kurser hos oss, men examen i ett annat ämne, får vi inte tillgodoräkna oss i detta sammanhang.   

Dessvärre är det senare fallet med många studenter i just språk. Det krävs en speciell, ganska ovanlig begåvning för att läsa språk på hög nivå, och karriärvägarna för den som specialiserar sig är smalare än i fråga om andra program. En juristexamen spetsad med franska ger bredare utkomstmöjligheter än en filosofie examen i franska, för att då inte tala om latin och grekiska. Det är därför naturligt att färre studenter väljer att specialisera sig i språk. Många tänker att de ska läsa lite, men göra sin huvudsakliga insats i något bredare. Det gällde även undertecknad, som började filologkarriären med avsikten att lära sig lite grekiska, men fastnade i de klassiska språken på grund av den speciella utmaning och den belöning i form av i fördjupad bildning dessa erbjöd.

Trots att de som specialiserar sig på språk har utgjort en exklusiv skara har universiteten hittills sett de viktigaste europeiska kulturspråken, inklusive latin och grekiska, som oundgängliga i sina kurskataloger och vetenskapliga besättning. Det beror delvis på universitetens roll som kulturbärare, om vilken jag knappt kan formulera mig klart då den är alltför självklar för mig. Utan grekiska, latin, franska och tyska kan jag inte själv förstå hur en högskola förtjänar att benämnas univers itet. Men jag kan inte anses som opartisk i detta avseende. Jag vill istället argumentera utifrån mer objektiva vetenskapliga premisser än ”kulturbevarande” för att språken och förstås i synnerhet de klassiska språken är nödvändiga vid Universitetet i Bergen.

Språken är för de humanistiska, juridiska, samhällsvetenskapliga och teologiska vetenskaperna ungefär vad matematiken är för naturvetenskapen: nämligen oundgänglig hjälpvetenskap. Vetenskapsmän inom exempelvis juridik och litteraturvetenskap, för att nämna discipliner vars forskare jag själv givit assistens, behöver i sitt arbete konsultera experter i språk. I synnerhet  gäller detta i fråga om äldre historiska källor, som kan vara svårtydda även för den som har flytande språkkompetens. De klassiska språken, i vilka ingen har flytande kompetens då de inte längre är någons modersmål, spelar en särskilt utpräglad roll som tvärvetenskaplig infrastruktur, då de inte är nationella språk som hör till enskilda länder. Grekiska och latin är själva historiens språk i Europa som helhet och under antiken även Nordafrika och delar av Mellanöstern. Källorna till största delen av Europas historia, fram till sjuttonhundratalet och ofta längre, är på grekiska och latin. Källorna till hela Medelhavsområdets och stora delar av Mellanösterns antika historia är på grekiska. Nya Testamentet, Homeros, Platon och Aristoteles är på grekiska. Den kronologiskt sett största delen av den västerländska litteraturhistorien går ut på att förhålla sig till förebilder på grekiskt språk. Universitetsfilosofin har fortfarande att förhålla sig till de antika grekiska filosoferna som om de vore samtida. Religionshistoria har halva Bibeln men även ett mindre bibliotek fullt med bevarade kristna, kätterska och hedniska skrifter på framförallt grekiska men även latin att förhålla sig till. ”Nya” fragmentariskt bevarade antika grekiska papyrustexter med betydelse för historia, filosofi och religion publiceras kontinuerligt. Det kan inte vara meningen att det i Norge bara är Oslo som ska tillhandahålla specialistkompetens i dessa språk, dvs. kunna betjäna historisk forskning på toppnivå.

Bergen har förmodligen landets starkaste medeltidsforskningsmiljö, för vilken latin är oundgängligt, därtill grekiska om man intresserar sig för exempelvis Östeuropas medeltid, korstågen eller Europas andra internationella kontakter i öst. Jag vill hävda att UiB idag också har landets starkaste antikforskningsmiljö, bestående av tre forskargrupper med ett trettiotal medlemmar från ett tiotal olika ämnen, för vilka i synnerhet grekiska men även latin är oundgängligt. Vid Universitet i Bergen studerar man äldre historia och filosofi med ambitioner på spetskompetens, vilket innebär att den klassiska språkkompetensen också måste finnas där, även om ämnena som sådana är små (och så små är de nu inte i Bergen).

För den som blir illa till mods vid bilden av konservativa grekiskprofessorer med dammiga böcker i akademiska elfenbenstorn, eller till och med av historiestudiet som sådant, skall understrykas följande. Latinet är i högsta grad även den norska nationella historiens språk, och staden Bergen omnämns i åtminstone en bysantinsk grekisk källa. Men framförallt är både grekiska och latin den gemensamma europeiska historiens språk, och tillsammans med främst arabiskan är de språken för Europas historiska kontaktytor med Mellanöstern och Afrika (vilket årets Holbergprisvinnare kan intyga). Grekiska och latin är därför internationalismens historiska språk.

Vad gäller studenttillströmningen var grekiska och latin fram till nyligen obligatoriska delar i ett program med höga studenttal, nämligen Bachelorprogrammet för antika studier, som tillsammans med flera andra program lades ner för något år sedan vid en omstrukturering av universitetets studieutbud. Flera vid LLE och i de andra antikforskningsmiljöerna i Bergen hoppas att man i någon form, kanske som ett bredare program för historiska medelhavsstudier, skall kunna återupprätta det. Ett särskilt fokus på Europas gränstrakter och grannar i Afrika och Asien, i samröre med vilka man i antiken och delar av medeltiden använde det dåtida lingua franca, grekiska, kunde rättfärdiga ett sådant program ur samhällstillvänd synvinkel.

Den klassiska kompetensen vid UiB konsulteras inte bara av kollegor från humanistisk fakultet. Under de senaste åren har vi hjälpt bland annat en forskare från juridisk fakultet med en rättshistorisk fråga. Men det händer faktiskt också att naturvetenskapen har behov för oss. Biologer måste vid fynd av nya djurarter tillhandahålla latinska namn, vilka vanligen är grekiska ordbildningar i latiniserad form. Bergens klassiker hjälpte nyligen ett par kollegor med att namnge bakterien Bythopirellula goksoyri som dessa upptäckt i Norskehavet. Förutom katastrofen för humaniora vore det synd om Bergens marinbiologer nästa gång de upptäcker en ny djurart måste vända sig till Universitetet i Oslo för att försäkra sig om att dess artnamn skall bli vetenskapligt godtagbart.